En lång resa

Ibland tänker jag tillbaka på hur jag hamnade här – när jag plötsligt står här inför 9:onde klassare och gymnasieelever. De har en lång resa framför sig tänker jag!

För faktum är ju att jag inte hade stått där tillsammans med Kerstin Bäck och de andra om det inte vore för filmen – Stålhättor – som jag fått medverka i! Jag hade inte fått en inbjudan och möjlighet
att berätta att jag inte alls var den där teknikintresserade tjejen, men som på senare år kom på att det nog inte var det smartaste valet jag gjort – att skippa gymnasiet! Att det krävdes år av komvux studier innan jag hade behörighet till högskolan. Att valet föll på produktionsteknik hade inte med något genuint intresse att göra utan om den korta studietiden – 2 år skulle jag ägna i skolbänken – Det blev 6 år tillslut med inriktning materialvetenskap och ett intresse växte till sig. Men också glädjen i att få ett jobb. Och att det jobbet sen skulle bli föremål för en filmatisering om kvinnor och industri under 4 års tid hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Det ville jag tala om för dem! Att visst kan de göra resan jag gjorde – och ändå lyckas, men att det är den långa vägen att gå!

Nu så här i efterhand är jag bara tacksam för allt som min strävan har fört med sig. Snart en Teknologie Kandidatexamen i materialvetenskap, jobb på SSAB, medverkan i en dokumentär som premiärvisats på Göteborgs filmfestival – uttagen i kategorin ”Svenska bilder” och sen tillfrågad om jag vill följa med och inspirationsprata inför nya och befintliga gymnasiestudenter.

Jag – en liten bild av Sverige!”