Makt att tolka verkligheten?

Öppet brev till Anna Serner

Makt att tolka verkligheten?

”Många viktiga steg har tagits för att förbättra för kvinnor som filmskapare. Överallt i samhället pågår arbetet mot den ojämlika maktordningen. Många har arbetat hårt och länge för att nå hit. Men vi är inte i mål, det ser vi inte minst i den aktuella filmdebatten. Viktigt att arbetet fortsätter!”

Tack Anna Serner, vd för Filminstitutet, för det arbete du gör för jämställdhet och mångfald inom filmvärlden. Men allting har sin början och vi vill stillsamt påminna om vad du fullföljer och arbetar vidare med. Ibland behövs blicken bakåt för att kunna se bättre framåt. När vi bläddrar i filmfestivalkataloger och tidskrifter från 70-talet och framåt är det överväldigande allt det vi gjort.

Vi är Svenska Kvinnors filmförbund, SKFF, som bildades 1976 och 2003 blev Wift, Women in Film and Television, Sverige. Två starka kvinnorörelser inom filmen som vill se fler kvinnor bakom och framför kameran, se fler berättelser som skildrar kvinnors liv och erfarenheter. Allt började i Aostadalen i Italien där 28 kvinnliga regissörer, skådespelare och producenter från hela Europa träffades. Året var 1975, samma år som FN proklamerat som kvinnoåret En resolution antogs om distribution, pengar, filmuttrycket, bilden av kvinnan i filmen, filmarkiv, tekniska och professionella problem, allt för att förändra villkoren för kvinnorna inom filmen. Från Sverige deltog Anna-Lena Wibom, producent på SFI och Mai Zetterling, filmregissör och skådespelare. Efter denna gigantiska manifestation drog de igång Svenska Kvinnors Filmförbund 1976.

Festivalkatalogerna från 70- och 80-talet berättar om alla filmer av kvinnor som visats genom åren. Filmer av regissörer från Norden, Europa, USA och Sydamerika, som Chantal Akerman, Maya Deren, Ulrike Ottinger, Helke Sander, Helma Sanders-Brahms, Laura Sky, Mira Dewan, Lina Wertmüller, Barabara Hammer, Safi Faye, Margarethe von Trotta, Bianca Moreira-Alves, … listan kan göras än längre. En hissnande läsning. 90-talet fortsatte med undersökningen om kvinnors närvaro i svensk film, statistik och inlägg, politiska uppvaktningar. Vår rapport ”Om kvinnor i svensk filmproduktion” 1991 presenterades för bland annat Riksdagens Jämställdhetsråd och blev vårt remissvar till filmutredningen SOU 1991:105 inför ett nytt filmavtal. Vid en uppföljning 2001 ”Film är kvinnogöra” fanns fler kvinnor på beslutsnivå på Filminstitutet. Men i produktionsmiljön levde de gamla strukturerna kvar. 2003 blev ett genombrottsår. Nu fick vi med oss de fackliga organisationerna, Svenska Filminstitutet (SFI) och staten. Seminariet ”Allt Genust” ett filmpolitiskt genusseminarium arrangerades av Women in Film and Television, Sverige, (Wift).

Arbetet med att förbättra villkoren fortsatte med forskare från universiteten. Idag finns Skrifterna ”Att göra som man brukar”, Eva Mark, ”Om Kvalitet”, Jenny Lantz, ”The Fast Track”, Maria Jansson och ”En riktig snyftare”, Maria Jansson och Katarina Bivald. De medverkar i jämställdhets- och mångfaldsarbetet, fördjupar diskussioner, höjer kunskapsnivån och lyfter fram frågan om demokrati i filmvärlden. Det nuvarande filmavtalet fick 2012, förlängt 2013, skrivningen (50/50) om ett jämnt antal kvinnor och män inom regi, manus och producent för stödfördelningen till svensk film. Många viktiga steg har tagits för att förbättra för kvinnor som filmskapare. Överallt i samhället pågår arbetet mot den ojämlika maktordningen. Många har arbetat hårt och länge för att nå hit. Men vi är inte i mål, det ser vi inte minst i den aktuella filmdebatten. Viktigt att arbetet fortsätter!

Stockholm 160616 Suzanne Branner, producent, manusförfattare, f.d. ordförande Svenska Kvinnors Filmförbund. Christina Olofson, filmregissör, producent, aktiv inom Svenska Kvinnors Filmförbund och Women in Film and Television, Sverige. Margareta Vinterheden, aktiv inom Svenska Kvinnors Filmförbund, författare till rapporterna ”Om kvinnor i svensk filmproduktion” 1991 och ”Film är kvinnogöra” 2001.